Mammastilltre

Igår vad det en sån dag som man bara vill glömma. Barnen hade bestämt sig för att absolut inte lyssna på sin mamma. Utan dom skuttade runt och var allmänt vilda. Så som det kan vara ibland. När det är tråkit väder ute och barnen har allt för mkt  överskotts energi.

Iaf. Stod och lagade mat. Då jag tänkte vara duktig och försöka mig på att tillaga en fiksgratäng. jag står i köket och tar precis tag i formen med maten i hör jag ett brak  samt ett panikskrik kommandes ifrån dom stora tjejernas rum. Jag slänger maten på bänken och springer in till rummet och möts av Våran lilla tjej sittandes i stora systers knä. Paniken som uppstod när jag ser allt blod, Var obeskrivligt. Jag kände hur paniken växte i mitt bröst och jag sliter tag i Minella och springer in i köket för att få tag i en handduk att torka med. Men blodet bara rinner och rinner. Försöker lokalesera vart allt blod kommer ifrån. Det tog inte många minuter innan hon kräktes upp det blod som hon hade svalt.  Jag kände att jag börjar bli mer och mer panikslagen. Lyckades iaf få tag i min mobil och kunde ringa efter min man. Jag måste ha låtit helt förstörd när jag väl fick tag i honom. Jag ringde till grannen och bad henne komma och hjälpa mig med dom andra barnen, Jag ser hur skärrade dom var och alla frågorna som kom. Men dom var helt underbara. Dom frågade om dom kunde hjälpa till. Om dom kunde hämta något. Älskade barn.

Stackars grannen. Hon kommer uppspringande och säger till dom stora barnen att dom skall klä på sig så dom kunde följa med henne hem till dom.

Det tog inte många minuter innan vi satt i bilden på väg till akuten. tro mig det var många tankar som flög i mitt huvud på väg in. Rädslan vad det var för skador, Rädslan att hon skulle somna i min famn. Väl i bilen lyckades hon iaf lugna ner sig, Jag och pappa satt och pratade med henne och hon måste ha tyckt att jag och pappa var allmänt tjatiga  men var så fruktansvärt rädd att hon hade skadat huvudet. Men väl inne på sjukhuset så får hon se alla dessa vita rockar. Då Minella är rädd för allt som har med  läkare och sjuksköterskor att göra! (Då hon  är prematurbarn.)

Har nog aldrig känt mig så hjälplös. Jag är så glad att jag hade mannen med mig. Då jag kände hans lugn och det lugnade mer mig. Men jag kunde känna Minellas hjärtslag, Jag kände hur hennes puls steg allt mer och mer. Hon klamrade sig fast i mig och vägrade verkligen titta på henne i kassan.

När vi väl kom in till väntrummet gjorde hon inte många knop utan hon satte sig hos och bara tittade. ÄNDA fram till läkaren kom. Efter många om och men så fick han kika lite snabbt på henne. 

Han beslöt sig ganska snabbt för att ge henne smärtlindring. Då han såg själv hur ont lill fröken hade. Vi

Men hur som haver!

När vi väl kom hem hade äntligen alvedonen börja värka och hon kunde dricka lite granna. Hon fick sitte uppe en liten stund med oss. Bara en liten stund senare såg vi hur trött hon började bli. Så vi gick in och la henne i sin säng och det tog inte många minuter innan hon sov.

 

Bilderna efter olyckan